Det ser så vackert ut, inifrån.

I skrivande stund sitter jag min lägenhet och från andra våning ser jag ut över omgivningen. För ovanlighetens skull skiner solen. Det finns kvar ansamlingar av snö vid gatans omgivningar, stora rejäla vallar av snö dom plogats upp kring de större gatorna. Mindre strängar av snö vid de handskottade stråken. Lite pudersnö i trapporna. Men solen lyser från en nästan helt klar himmel och det ser så lockande ut när friska, raska människor går med snabba steg i olika riktningar. Rätt vad det är kan jag inte motstå lusten att gå ut. Från en grannlägenhet ser jag två av mina systerdöttrar hämta lådor av lökväxter från förvaringen i den byggnad som tillhör de fyra lägenheterna i huskroppen där jag sedan ungefär elva år bott. Flyttade hit från en annan lägenhet där min fru Ingegerd och jag bott i några år när vi flyttade ut från gården Apelhult där mitt barnbarn Jessica med sin lilla familj flyttade in efter att tidigare bott i Stockholmsområdet.

Mitt i den stora sorgen när min hustru Ingegerd besegrades av cancern och efter några års lidande dog en tidig sommardag. Jag hade under det senaste året tillbringat alla nätterna i sjukhusrummet på Varbergs sjukhus i en provisorisk säng som jag fått lov att ligga i. Det var dåligt med sömnen för oss den tiden. Plågor, andnöd, smärtor i Ingegerds sprängande ben, klagande ljud när hon ansträngde sig för att andas. Ibland fantastiskt medkännande sjuksystrar och undersköterskor som försökte lindra och hjälpa. Ibland snabba svischanden mellan olikas rum som skulle hinnas med. Ständiga nya undersökningar där vi fick meddelanden om osäkerhet var i kroppen cancerns
huvudsvults fanns. Slutgiltigt besked som att det var i levern.
Det gick enligt ansvarig läkare inte att göra något botande åt den. Under hand hade Ingegerds hälsa blivit allt sämre. Hon skulle, enligt läkarna inte tåla en stor operation. Det gick inte heller att göra något radikalt åt trycket och värken i benen. Det var bara att lidande vänta på det oundgängliga slutet.
Det var smärtsamt för Ingegerd, det var smärtsamt för hennes familj i denna tröstlösa väntan på döden och det utdragna lidandet. När beskedet om att döden verkade nära kom hade jag just kommit hem efter ytterligare en natt på sjukhuset. Min dotter Inger hade tagit passet efter mig och ringde mig på mobilen. ”Du får nog komma in till sjukhuset igen pappa, sa hon. Jag tror inte mamma har långt kvar att leva.”
När jag kom in till sjukhuset var Ingegerd död. Kall, sval och stel låg hon där. Den livsglada, företagsamma människan hade försvunnit från livet. Mina tårar var varma när de strömmade ner över hennes kalla kropp. Det fans ingen tröstande återvändo till livet för henne.

Jag fick så småningom en särbo som numera är min sambo. Hon har haft ett långt och lyckligt äktenskap med en man som hette Sture . Han drabbades av cencer också han. Vi träffades ibland när vi var inne på besök hos våra sjuka kära. Kunde samtala med varandra om de kärlekar vi var och en haft och som nu sprängts sönder i lidande och sorg. Vi var tacksamma för de liv vi haft och den värme vi fått under tider som varit. Hittade ett förtroende för varandra.

I dag, denna skrivande dag gläds vi över skönheten som möjligen varslar om en vår som kommer. Också för oss lite handikappade personer i äldreäldreålder. Vi är överens om, att det är skönt att sitta inne och se ut över solskinande ljus. Sitta inne och tycka att det är rätt behagligt att sitta inomhus och se ut. När jag går ut känner jag hur frostvinden biter i skinnet. Vårvintern kan vara vacker. Men den är ofta bitande kall..
Karl-Olof Andersson

Ibland känns det tomt.

Det är bäst när allt är som det brukar vara.
Så brukar min sambo formulera sig. Hon tycker numera inte om förändringar. Vi ska lägga oss vid ungefär samma tidpunkt kväll efter kväll. Äta frukost som jag ska ha dukat färdigt till vid ungefär samma tid, dag efter dag. Äta ungefär det samma som vi brukar göra, se på de fasta program i TV som vi helst brukar se. Äta lunchen, eller middagsmaten vid samma tid som vanligt. ”Så hade vi det hemma på Getterön när jag var barn och ung,”säger hon. Hon vill lägga sig tidigt om kvällarna. I vanliga fall kring klockan tio.
Eller 22 som det numera heter. Hon somnar nästan direkt när hon lagt sig. Snarkar lite lätt innan hon sjunker in i sin djupsömn. Det är en tillgång at ha lätt för att somna. Just i det fallet har jag det lite besvärligare. Alla andra fasta punkter i våra liv trivs jag bra med . Men sömnen kommer inte så direkt när jag lagt mig. Vänder mig runt från sida till sida. Ibland dansar tankarna runt. Orostankar . Hur har mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn i den här kvällen? Vad händer med den lokala verkligheten, hur genomtänkt och bra är det med tunnelbygget genom Varberg? Varför brydde man sig aldrig rejält om att testa alternativ? Hur blir det i framtiden med äldreboendena?
Hur djupt ska den lokala politiska ledningen böja sig åt högerkanten när det gäller människor som vill komma till oss från orosområden där de flyr för att bevara sina liv och hitta möjligheter för hopp och livslust i vårt land? Vad ska vig göra för att våra ungdomar ska känna hopp om en trygg framtid i en föränderlig värld? Ska äldre och sjuka människor enbart betraktas som en belastning i stället för at ha chans och möjlighet att berika helheten med dina erfarenheter och sitt kunnande?

Det finns trots allt en hel del medmänniskor med go. Inte bara motmänniskor .
Borde inte den stundande valrörelsen handla om vi ska förbättra ett bra samhälle. Käfta inte så förbannat om allt elände som finns utan lägg huvudvikten vid hur vi gemensamma tag ska möta problemen, rätta till krumelurerna och det som blivit snett och diskutera gohälliga alternativ!

Det finns härliga människor och det finns motsatsen. Ibland när någon härlig människa lämnat oss kanske för alltid tänker vi till om det. Just nu tänker jag mycket på vännen Hasse Karlsson som dog för några dagar sedan. Några år stod vi mycket nära varandra när vi gemensamt med ett gäng andra skapade Tvååkersrevyn. Det är alltid bra att ha en fast kärna när sådant ska bli till.
Det är en fördel om det finns flera som är musikaliska. Det är bra om det finns skådespelartalang hos flera, flera som kommer med uppslag och hela gänget både de som är på scenen och som finns som tillgångar bär det gäller hur scenerna ska formas,vilka bakgrunder som ska skapas,kläder utformas och vilka ”stingord” som kan vara både underhållande och slående mot olika slag av överheter.
Det är bra att ha en någotsånär fast uppsättning i gänget. Då lär medlemmarna känna varandra väl, vet sin egen roll och kan förstå andras. Men ibland är det någon som slutar av olika skäl. Det dom jag i denna stund särskilt tänker på är året när ag fattades en manlig individ. Frågade omkring mig om det fanns någon att föreslå. Min äldste son, Jan-Olof sade då: Farsan, jag vet en person som skulle passa in i ditt gäng alldeles perfekt. Det är bara det, att han redan har så mycket omkring sig. Han är lärare i Ljungby socken, han sjunger, talar tydligt , rör sig som en skådespelare, älskar att stå på scen
har fullt av uppslag och idéer. Men jag undrar vad hans förtjusande fru Gunnel skulle tycka om han skulle engagera sig i ännu ett projekt..
Jag ringde till Hasse. _ Vad trevligt att du ringer.. Vad har du på hjärtat?
När han funderat en stund säger han: ”Jag tycker faktiskt det skulle vara roligt att vara med. Jag pratar med Gunnel och ringer dig i nästa vecka.
Det blev flera härliga år med Hasse Karlsson som medverkande. Så underbart det var att ha honom med! Han bjöd verkligen på sig själv,var positiv och medverkade i både sångnummer och sketcher
Jag och hela gänget känner tacksamhet och glädje över att han fanns mitt ibland oss.
Efter Hasse blir det ett så stort och djupt tomrum. Vi skulle önskat honom många år rill tillsammans med sin härliga fru och deras fyra söner. Familjen var alltid viktig för Hasse även när han var engagerad i mycket annat Tack Hasse för den du var!
Karl-Olof Andersson

Påhittat eller verklighet.

Den här gången har jag påverkats av att i går kväll betittat Falkenbergs påhittade verklighet. Den som revygänget satt på pränt, filat på och lyft fram på scenen. Där grunden i större delen av det påhittade hittats i den verklighet vi lever i. Ibland kan vi undra över den verklighet vi upplever. Lokalt eller i den stora och ibland är verkligheten så knepig att vi grunnar på om den verkligen ser ut så som den skildras och uppfattas av oss . Vi ser på den och upplever den olika. Ibland är den så grotesk att vi hoppas att den är påhittad. Ibland slås vi av att vår verklighet i stället innehåller så mycket av skönhet och mänsklig värme mitt i alla eländen att vi blir så glatt överraskade att vi nästan tror att vår verklighetsbild blivit förgylld .Ibland tror vi inte att vi kan forma något av vår egen verklighet själva. Det är andra som gör. Politiker som valts och som på olika sätt tagit sig in i sin verklighetsbubbla . På olika nivåer. Vår lokala nivå där de formar sin del av verkligheten. Den nationella nivån där de följer upp sina egna värderingar i sitt sätt att formulera sig, besluta och förklara varför de beslutar som de gör. Eller inte förklarar utan bara kör på i sina spår som de alltid tror är de bästa spåren eftersom de själva känner att det är så. Eller som de tor at flertalet av människorna som valt dem vill. De vill ju själva bli omvalda och då måste de känna att de har en majoritet bakom sig.
Ibland beslutar de med utgångspunkt från hur de själva uppfattar den verklighet de lever i. Ibland har de i sin inre värld har de målat en bild av verkligheten, Så som de upplevt den eller upplever den just nu. I vissa fall blir det en vrångbild av verkligheten. Med det ena eländet efter det andra. Som regel är det andra partiers representanter som snickrat ihop denna vrångbild som de uppfattar som den sanna verkligheten. Ibland är det en taktisk vrångbild som är enfärgat eländig och dom bara blir värre med åren. I vart fall så länge representanter från andra partier har snickrat ihop verkligheten . Det gäller att få människorna, de människor som ska välja sina företrädare i olika församlingar att se vilket helvete vi är på väg emot och redan lever i. Genom att framställa vårt samhälle så djävulskt kan de förhoppningsvis ta sitt lilla förnuft tillfånga och genom att i stället rösta på mig och mina kompisar få en övergång till ett samhälle som inte blir fullt så djävulskt som det nuvarande .

Det finns emellertid människor som tycker att det mesta är bra nog. Det finns förvisso vissa svagheter eller galenskaper här och där som borde rättas till. Det finns orättvisor som vi måste ändra på rättvisare och bättre. Det finns i det samhälle vi och våra företrädare har skapat som vi borde kunna förbättra .Unga människor som känner sig utanför och inte får chansen att känna sig behövd och värdefull. Barn som inte år tillgång till det de bäst behöver av värdefull omsorg och inte hittar de föredömen i vuxenvärlden
som de behöver se och känna . Det finns äldre, sjuka och svaga människor som känner sig glömda och övergivna i sin svåra situation i livet och som inte känner sig värderade, får del av värme och gemenskap.
Men låt oss ta gemensamma tag för att påverka och rätta till sådana snedheter. Inrikta oss på det och peka på det som är bra och jobba med det som kan förbättras! Ärligt belysa både möjligheter och problem i stället för att skälla på varandra som om vi vore pinade bandhundar i en alltigenom djävlig värld!
Karl- Olof.

Så ru baljan ja satte!?

Alla har vi våra dialekter. Genom åren förändras språket. Betydelsen av vissa ord förändras också. Om någon i min hembygd påstod att något som hände var ”skitäckligt”. Var det någonting som vi betraktade som avskyvärt. Det ska vi tydligen inte anse nu. Någonting kan betraktas som ”skitbra” och det kan innebära att det är fantastiskt bra. Något som är en ”äcklig” upplevelse kan tydligen innebära att det är avvikande intressant och innebära en positiv upplevelse . Så var det sannerligen inte i min barndom eller ungdomstid .Fet som äcklade oss var sådant som äcklade oss, något vi mådde illa av att se, nånting som gjorde att vi fick lust att kräkas.

I den gamla Tvååkersdialekten fanns diftonger . Skulle man gå bort till en granne i närheten uttalades det att vi ”skollen gau bätt en liden stonn ” ifall det var en beräknat kortvarig visit. Genast följde en fråga från den vi pratade med om vart vi skulle gå. Föräldrarna ville ha reda på vart vi skulle gå . Var det till närmaste grannen från hemmet, ”Apelhult” sade ag att jag skulle gå till ”Ljungbärgens”. Det namnet hade kommit av ett en familj med namnet Ljungberg bott där en gång för flera år sen Och på det sättet utan vidare ceremonier namnsatt de illa gården . Att denne Ljungberg vid tillfället både hade flyttat för ett par generationer sen spelade ingen roll, namnet på gården hängda kvar.
I min ynglingatid gick jag allt oftare på besök på en annan liten gård som kallades ” Vibergs” .Ett par decennier tidigare hade en man med efternamnet Viberg bott där och hans namn var tydligen av den arten att gården uppkallades efter honom för lång framtid.
På den gården växte en flicka vid namn Ingegerd upp. Vi blev enligt omgivande personligheter alldeles för tidigt alldeles för kära varann,: gifte oss 1949 och fick fem barn , en flicka och fyra pojkar. För tio år sedan dog Ingegerd i cancer, och lämnade ett stort och djupt tomrum efter sig i hela vår familj.
En månad efter hennes död skulle hon blivit 75 år.

I grannskapet till mitt barndomshem fanns huvudsakligen ganska små gårdar. Det var mycket vi hade gemensamt och vi samarbetade när så behövdes i gemenskap. Några av de närboende hade lite större gårdar men samklangen kring vad som var väsentligt i vår lokala miljö var ganska öppet och
positivt. Vi hade i stort gemenamma värderingar om det mesta.
Talade i vår vardag likartad dialekt även om det kunde vara en del skillnader. Min far” försvenskade” sitt språk, mycket beroende att han var med i olika politiska uppdrag och också var aktiv i olika föreningar och i kyrkliga sammanhang . Min mor var född i Marks härad och hade lite västgötaklang i sin dialekt, Vi blev alltså lite handikappade när deet gällde att ta till sig det tvååkerska språket. Men vär jag umgiks med barnen, skolan och föreningar av olika slag försökte vi alltid hålla gamla språktraditioner vid liv.
I vår närhet bodde en kille som hade lite andra språktraditioner med sig. Han hette Mikael Bengtsson och blev mycket god vän med vår yngste son, Sa (”Tjenare,  så ru baljan jag satte!”)
Han hade bott  några år  med familjen i Stockholm och förvärvat Stockholmsdialekt! Den har han fortfarande intakt. Sitt intresse för att träna bollspel, spela själv , träna ungdomar.

Jag fick honom till at spela tennis under min aktiva tid i den idrotten Han kunde svepa iväg en forehand med tryck och träffar långt ute i närheten av linjerna, Spelade ibland med olika entusiaster som blev ordentligt utspelade och hänvisade honom att möte bättre spelare eftersom de kände på sig att  han var ett par steg vassare än de själva.

Mikael prövade innebandy också.Blev  tränare, domare och instruktör. Alltid reko, alltid beredd att göra det bästa vad han än företog sig. Var ett par år i USA som  hjälpredare i ett par olika familjer. Trivdes bra, När jag frågade hans mor om hon hört av Mikael svarade hon:!”Varken via telefon eller med nånting skriftligt:

När  Mikel så småningom kom hem frågade jag varför han inte hört av sig. ”Varför  skulle jag gjort de? Jag mådde ju bra och trivdes!

USA- äventyret fick begränsat inflytande på Mikael språkligt sett. Det enda påtagliga var, att han och omgivningen kallade honom ”Majk”. Arbetade  på sjukhuset i Varberg där patienter som skulle flyttas mellan olika avdelningar alltid blev glada och trivdes med den som transporterade dem om det var Majk som körde dem.

Karl- Olof Andersson.

 

 

Människor som fanns.

Det finns så många härliga människor att minnas. De fanns nära oss, vi gladdes åt att de fanns. Men plötsligt finns de inte längre i livet. Ibland kommer försvinnandet snabbt och överraskande. Ibland har vi haft nära kontakt i nutid och vi har befarat att de när som helst kan få dödens skuggor över sig. Ibland har de varit så tålmodiga och hoppfulla och kämpat med sina lidanden, energiskt och uthålligt. Men så, plötsligt kan vi notera att det vi fruktade har inträffat. Trots sin positiva inställning och sin sega kamp har den omutliga döden sett till att de aldrig mer finns ibland oss.
I vissa fall saknar vi dem så mycket .Tomrummet efter dem blir så stort och tyst.

Vi har en sångkör vi äldre i Tvååker och Spannarp. Både kvinnor och män . En del spelar också på olika instrument. När de har egna övningar kallar de sig Byastråket. Av namnet kan vi förstå att det finns en hel del som kan hantera fioler och stråkar . Men det finns också de son använder gitarrer eller spelar piano som sitt huvudinstrument. Ibland kommer dragspelet in i uppsättningen. Mångårig körledare har varit och är Ingegerd Svensson. Så skönt att hon fortfarande både kan och vill och har kvar sitt goda humör . Det betyder mycket för helheten och stämningen i sången och musiken.
Det är roligt att så många människor har glädje av att sjunga , spela och lyssna. Iland har vi kunnat glädja oss åt att Ingegerds systerdotter som också är körledare och musiker i gemenskap mellan vår kör och kören i Lindberga

Tååkersbor och Spannarpsbor. Men vi har ibland tillskott av människor som bor i närheten. Från Morup ,Träslövsläge, Hunnestad eller Träslöv En del har tidigare bott i Tvååker eller har på annat sätt känt en gemenskap med vår kör eller spelemännen.
Den här gången ska vi ägna särskild uppmärksamhet åt en man som på senare år bott i Träslöv med sin familj men som var född och uppväxt i Tvååker där han också i flera år var en uppskattad och gedigen fotbollsspelare i Tvååkers IF.
Så glada vi blev att han under senare år ville sjunga med i vår kör! En härlig liten man med ett stort hjärta och glädjefullt sätt att vara mot alla han träffade . Så innerligt vi hoppades att han skulle med medicinsk hjälp kunde kämpa ned sin cancersjukdom och att han och hans fru i många år kunde vara med i vår samvaro där han alltid lyste av värme och social gemenskap.

Nu är Uno Nilsson borta. Det blev ett stort tomrum efter honom
Vi minns honom med värme och tacksamhet. Tänk vad personer som han betyder och betydde genom sitt sätt att vara.
Karl- Olof Andersson

Tiden går..

Vi har våra språkliga uttryck. Exempelvis det som formuleras i ovanstående rubrik. Vad menar vi med formuleringen om att tiden går? Kanske sitter vi runt ett kaffebord när vi formulerar uttrycket. Tänker lite tillbaka på tid som vi levt i. Konstaterar att det är mycket som har förändrats , Tycker att det är mycket som hänt och förändrats från tid till tid. Sitter kanske och samtlar om hur mycket som hänt sedan vi sist träffades
. Dan tekniska utvecklingen har fortskridit i en allt snabbare takt. Vi känner oss inte riktigt hemma med allt nytt som kommit. Är inte riktigt bekväma med allt nytt. Den datoriska världen som skulle förenkla så mycket när det gäller information är bara bekväm för alla de som hänger med. Inte för oss gamla reliker som inte vant oss vid vad ”vebbar” betyder , inte själva kan rätta till rata de obegripliga konstigheter som ibland uppkommer när vi sitter framför vår gamla dator och formulerar några av de upplevelser som vi just har haft. Datorn är för oss gamla otekniska människor en skrivmaskin, ett slags fortsättning som vi vande oss vid under skrivmaskinstiden , då när vi inte bara skrev ner våra tankar om dåtidens verkligheter , skickade dem till tidningen vi arbetade med eller revyn vi formulerade manus till och tränade in som sånger eller monologer som sedan framfördes för alla de människor som kom till våra uppträdanden i små eller medelstora lokaler. Då när vi läste igenom alla de papperstidningar som producerades och kommenterades när vi hade våra dialoger med våra nära medmänniskor som vi träffade i dåtida sammanhang i våra vardagliga sysselsättningar eller sammankomster där vi beslutade om angelägenheter i kommuner eller landsting eller ideella föreningar vi var medlemmar i.

Datorerna och den beledsagande tekniken skulle ju förenkla så mycket för oss berättade utvecklarna för oss. Ibland verkar det vara så. För de som hänger med i den tekniska utvecklingen alltså. För de som direkt kan analysera varför i helsicke det blir konstigheter på vägen mellan tankar och inläsande eller tankeformulerande via våra datorer. Men inte för oss andra. Varför i all sin dar beter sig datorn så knepigt ibland? Vilken jäkla knapp har jag snuddat vid utan att veta att jag gjorde det? Likadant kan det vara med TV:n. Plötsligt faller bilden bort mitt i de mest spännande sändningarna. Ibland kommer det en kort varning på förhand :” Inom en minut faller sändnigen bort. Vill du fortsätta se detta program måste du först göra si eller så anaers försvinner programmet för dig! Men varför? Det får vi inte reda på.
Så småningom har jag lärt mig, att rådet hur man ska bete sig för att bortfallet inte ska ske inte stämmer. Det enda som funkar är att omedelbart stänga av TV:n och efter ett kort uppehåll sätta på den igen . Är apparaten på gott humör börjar den fungera igen. Är den på dåligt humör gäller det att dra ur sladdarna både här och där och efter detta upprepande åter sätta in dem. Har manriktig tur kan den av obegriplig anledning då plötsligt fundera igen. När de allra intressantaste delarna mörkats.

Tiden går. Eller är det kanske bara vår tideräkning som rullar på. Människor föds och människor dör. Vi väljer i våra demokratier människor som ska företräda oss i olika sammanhang. Numara är det rätt hög om sättning på de personer som utsetts av oss. Trots at de valts för en hel valperiod blir de plötsligt antingen kickade, avlider eller avsäger sig sitt uppdrag. Kommer ihåg en kommunalt vald person som trots att han var i sina bästa år och allmänt uppskattad för sitt sätt att sköta sitt ämbete plötsligt meddelade att han inte ställde upp vid nästa val. När han tillfrågades om anledningen yttrade han helt enkelt och rättframt:” Ain ska gau mens ain har ved te ett..”
Översatt från det lokala språket till rikssvenska: ” Man ska avgå medan man har vett till det ”.
Det vore inte fel om en och annan potentat tänkte i de banorna. Ingen nämnd och ingen glömd. En del skulle aldrig valts. En del potentater har inte valts. Några borde aldrig utsetts. Andra har varit utomordentligt duktiga och saknas verkligen sedan de lämnat det vi valt dem till.
Karl- Olof Andersson

Alla dessa möten.

Möten med människor. Alla de som blev av och alla som inte blev.. Från tid till tid rymmer alla mötena så mycket. Plötsligt möter vi en person vi inte sett på länge, Någon som var nära en gång som betydde mycket för mig . En person jag omedelbart känner igen och som är skön att återse. När vi som hastigast hejat på varandra och går in i vår egen lilla bubbla som omstämmer allt som är viktigast just för dagen.. På bortvägen från det plötsliga mötet kommer minnena av tidigare kontakter och lyser upp på minnenas stigar. Igenkännandet ger hågkomster från det som har varit.

I går såg jag en dödsannons över en person som var mig nära. En gång i tiden var jag ombudsman för ungdomsorganisationen SLU, Utskrivet hette denna organisation Svenska Landsbygdens ungdomsorganisation . Vi var dåtidens största politiska ungdomsorganisation . Vi var dåvarande >Bondeförbundets ungdomsorganisation . På spinnsidan fanns i dåtid SLKF vilket kvinnoförbund
var stort, verksamt och alert. Detta kvinnoförbund hade begravt tesen att kvinnor skulle tiga i församlingarna . Talade och skrev om allt som de tyckte var viktigt i dåtid och för framtiden , inte minst för människor som levde på landsbygden .I de flesta fall hade vi samklang med Bondeförbundet som senare namnändrade sig till Landsbygdspartiet för att sedermera kallas Centerpartiet Men ibland kunde det brinna till i ungdomsförbund och kvinnoförbund när vi drev på och tyckte att det gick för långsamt i för oss angelägna frågor.
Nå, i varje distrikt av ungdomsorganisationen fanns ett minimalt kansli knutet till distriktsstyrelsen, I kansliet fanns en ombudsman som var en , med blygsam lön anställd person som skulle se till att verksamheten fungerade så som fastställts av distriktsstämmor och riksting. Under några år i tidigt 1950-tal var jag anställd som distriktsombud för SLU i Halland. En både spännande och ansvarsfull tid.Jag besökte alla våra lokala föreningar , Ordnade sammankomster, samordnade verksamheter med studiecirklar och tävlingar, informerade om aktualiteter , svarade för att föreningarnas rapportering fungerade som den skulle ,att ekonomin i verksamheten sköttes på
godtagbart sätt enligt stadgarna. Lyssnadepå vad de olika föreningsmedlemmarna hade för synpunkter och önskemål.
Det var en spännande och givande tid. Det var väldigt många unga människor jag under de åren lärde känna .

Riksombudsman under de åren var Rolf Örjes .Begåvad och full av ideer. När an skrev till ombudsmännen landet brukade han ofta hänvisa till någon formulering i bibeln. Skrev inte ut hur skriften var formulerad, det fickombudsmännen själva leta upp. Som ett exempel kan nämnas att han skickade
ett brev till distrikt där han tyckte ombudsmännen varit för passiva i sitt agerande och hänvisade till ett särskilt avsnitt i bibeln.
När de berörda ombudsmännen läste vad som stod i bibeltexten fann de följande formulering: ” Se på myran, du late..”

Nåja, vi gjorde så gott vi kunde med de förutsättningar vi hade. Tillbaka till den ombudsman jag såg annonsen för i veckan som gått. Sannerligen en person som lade ner hela sin själ och sin stora kunskap i sitt arbete som ombudsman under några år, Sture Ivarsson. Alltid redo att göra det bästa av de uppgifter han hade ansvar för. Alltid ödmjuk i sin attityd mot andra människor, visade respekt för andra människor och visade stort kunnande i allt han hade för sig.
Ibland kan lågmälda, kunniga personer betyda mer än de som ropar högst i alla tonarter, Vilken tur att det har funnits och kommer att finnas personer som har den attityd och den mjuka framtoning som Sture Ivarsson hade! Jag böjer mitt huvud för Sture Ivarsson.

En Hälsning från andra sidan livet.

Tänk så många tankar och minnen som kan komma fram när jag ser en dödsannons.
Plötsligt kommer så många minnen fram om en människa som gått över gränsen mellan liv och död. En person som av olika anledningar varit sällsynt levande i min barndom och tidiga ungdom, Finns inte längre bland de levandes antal. En person som varit otroligt levande finns inte längre bland oss .

I dödsannonsen stod namnet Tora Svensson. Så kallades hon i dagligt tal också bland oss som var släkt till henne. Jag troratt hon var döpt till Ada Viktoria. Men det blev enklare att kalla henne för det korta namnet Tora.
Hon var faster till mig, i vart fall till hälften. Min farmor födde många barn i sitt liv.. Den förstfödde var min far, Olof H Andersson. Vem som var hans far blev aldrig riktigt fastställt. Farmor uppgav ett namn och min fars föräldrar stämde honom till rätten för att få konfirmerat att det just var den uppgivne mannen som var far till det utomäktenskapliga barnet . Men den utpekade mannen nekade iför de rättsliga myndigheterna att då var fallet. Farmor fick stå där med skammen att i unga år fött ett barn vars far inte
kunnat beläggas på godkänt rättsligt sätt enlig dåtida metoder. Min far fick leva med att ha begreppet ” oäkta barn ” stämplat på sig. Med sin intelligens och energi ägnade han ditt liv till att bevisa att han var äkta som människa
även om det inte rättsligt bevisats vem som var hans far . Hans mor lämnade honom till morföräldrarna . <Hon skulle fortsätta att arbeta på olika gårdar för att försörja sig, fick stämpeln på sig att fött ett "oäkta barn " fastställt i kyrkogång enligt dåtida sedvänjor under det att föräldrarna till henne de första åren tog ansvaret för barnet. När modern året efter födelsen av det "oäkta barnet " gick bort var det farmors syster och broder som hand om barnet .I brev som armor skrev till ett par av dina syskon i USA
skriver hon om det tunga i att inte längre ha ansvaret för det förstfödda barnet men att hon vid påhälsningar i sitt gamla hem märker att sonen har det bra och ibland vill fatta skrivpennan och sätter fläckar av bläck på brevpapperet.

Nå, åren gick och farmor gifte sig med en man som hetteKarl Larsson. Hon fick många barn med honom , däribland just Tora som jag tror var det sjätte i ordningen. Farmors yngsta syster Gerda kände ett särskilt ansvar för Tora och hennes man Olof kände också kärlek till flickan Tora. De tog henne till sig på den lilla välskötta gården i Sibbarp och tog Tora som sitt fosterbarn . Hon blev deras enda barn och betraktade Gerda och Olof som sina föräldrar.
Tora växte upp till en levnadsglad , livlig och vacker flicka. Min syster Sonja och jag cyklade med jämna mellanrum till Sibbarp och umgicks flitigt med både Gerda , Olof och Tora, sedermera också med Kurt som Gerda och Olof också tog till sig.
När Tora kom cyklande till oss på gården i Apelhult blev det alltid stor glädje band oss i den växande barnaskaran. Hon sjöng och dansade, skrattade och pratade.
Ibland fick vi övernatta hos Olof och Gerda. Det var alltid spännande att övernatta borta. Det fanns ett litet skafferi med en halvdörr från köket. När den dörren öppnades strömmade det in en doft av honung och skinka in i köket. Olof var framstående biodlare , medlen i Biodlarföreningens styrelse . Det var spännande att se när han skulle ta ut bikakorna och se till att det så småningom blev en rad honungsburkar att förvara i skafferiet och goda biår bli överskott att leverera till vänner och kunder.

Olof på Högaslätt som området där familjen bodde kallades var en noggrann och duktig lantbrukare. Allt skulle vara perfekt och i ordning på den lilla gården. Kor och grisar var rena och välskötta, I spiltan stampade en stabil häst som var döpt till Tor. Han ingav respekt hos oss barn liksom den stora suggan gjorde, Alltid välstrött och rent i kätten , kanske tyckte jag att suggan var lite onödigt fet. Gödseln förvarades i ett särskilt gödselhus mad tak över och när det mockades i rännorna bakom korna strödde Olof alltid torvströ i rännorna. "Det suger upp urinen" förklarade Olof, " tar till vara kvävet och förbättrar därmed gödselns kvalitet !

Innan Olof for över till USA för att arbeta och vistas där några år hade han arbetat både som dräng och smed i Sverige. I USA arbetade han i industriell verksamhet i en fabrik som betecknades som viktig för vapentillverkning under kriget och därmed slapp han undan inkallelser till att tjänstgöra i armen där under kriget. Några år efter att Olof emigrerat till USA följde Gerda efter. De gifte sig i USA och bodde där några år . Två av Gerdas systrar hade tidigare emigrerat till USA och bodde där i många år, V har en hel del ättlingar till dem där och en grupp av dem har flera gånger gästat oss här i Sverige.
Jag kan erkänna att jag låg tillsammans med Tora ett par gånger under min barndoms vistelse i Sibbarp. En gång när jag tror att jag var tio år på det väldoftande hörännet en sommar. Vi sov gott båda två. Väcktes tidigt av Olof
på morgonen.
Den andra gången jag övernattade var det lite mera dramatiskt. Jag hade fått lov att övernatta i en bred säng tillsammans med Tora. trax efter att jag lagt mig till rätta hörde jag att en kvinna som vi kallade Salomons Frida kom till gården och knackade på. Hon var släkt till Gerda och god vän till familjen . Hade varit uppe i Sibbarp och hjälpt sin far med tröskning, han hade nämligen ett tröskverk som han körde omkring med. Det tröskverket hade söndertrasat Fridas arm Då som ung flicka skulle hjälpa till med tröskning och råkat fångas med av säden i matningen och skadats svårt innan fadern stoppat tröskverket. Underarmen hade kapats eftersom den var så svårt sargat. Hon hade därefter fått en mekanisk arm , arbetade och stod i trots det svåra avbräcket. Var begåvad och hade rekommenderats av sin folkskollärare att utbilda sig till småskollärare. sökt att få stipendie för att kunna betala utbildingskostnaden men förvägrats detta av ortens kyrkoherde som var ordförande för fonden. Han menade att "en skomakare skulle bli vid sin läst "
Frida bjöds in, fick kaffe med tilltugg, Gerda förklarade, att Frida bode ligga över eftersom det var mörkt och osäkert för Frida att cykla den långa vägen hem. " Du kan ligga i den breda sängen med Tora och Karl-Olof" manade Gerda. Efter att Tora sagt ja till arrangemanget skulle det verkställas.
" Nu får vi va försiktiga så vi inte kläm4en ihjäl den lelle pagen, sa Frida till Tora. Tror jag de, sa Tora, vi ska va så rädda om en så !
Nu var det ett krux. Jag hade aldrig upplevt att någon kunde skruva av sin underarm. Det var en månljus kväll. månskenet lyste genom fönstret på den blänkande mekaniska armen. Jag sov dåligt den natten!
Tänk så många minnen som lagrats i ens inre!
Minnena om Tora är många och ljusa. Minnena om Tora fyller mig med tacksamhet och glädje.
Karl- Olof Andersson

Är allt till salu i julens tid.

Julen står för dörren. Kommersen är i full gång. I annonser och i olika hörbara utbud hamras budskapen in. Kom och köp hos oss, vi har det bästa av det mesta. Handla, förse dig medan tid är. Eller vänta till juldagen då efterförsäljningen börjar ! Då kanske du hittar det du egentligen skulle köpt före jul men inte hann med i allt det intensiva jagandet efter det bästa, billigaste eller nyaste i det allt större utbud som flåsar i våra öron eller flimrar framför våra ögon.
Jag börjar väl bli för gammal för att riktigt trivas med och hitta rätt i den stora köpenskapens tid . Kan inte riktigt hänga med i alla dessa skrikiga körer . Blir andligt trött och känner en längtan efter att julkommersen vore över och det skulle bli utrymme för information om andra viktiga väsentligheter i våra liv. Det stora utbudet och de höga skriken blir till en för mig ogenomtränglig bråte som hindrar mig i mina försök att vara rationell och redig i denna kakafoni av säljbudskap före, under och efter julens tid.

Det gäller att försöka hålla huvudet kallt och hjärtat varmt .Hur det nu ska gå till. Kanske finns det också i det fallet utbud att köpa sig till om man har gott om pengar och informationskanaler att lita på! Det gäller att inte förlamas av alla skrikiga och påflugna utbud ! Det gäller att söka och analysera och låta sådant mogna till beslut och handling och ta till vara den vila och avkoppling från alla påträngande utbud som ständigt flödar över oss i dessa dagar.
Både jag och min sambo får i denna julens tid hälsningar från släktingar och vänner. Tyvärr är vi dåliga på återskick till de goda människor som ger sig tid och intresse åt att skriva kort eller ringa samtal. Det har blivit sämre med åren. I min familj var det min sedan tio år avlidna fru om höll i sådant. Hon hade en lång lista aktuell varje jul. Sparade kort och adresser. Såg till att alla som hörde av sig fick ett kort eller ett brev eller en telefonpåringning . Hon höll mig igång med sådant och såg till att ruska medvetenhet i mig och vikten av at visa att vi uppskattade en hälsning genom att skicka en sådan tillbaka.
Vi orkar inte riktigt med det, min nuvarande goda sambo och jag. Får ett ryck ibland och hjälps åt att på olika sätt visa värme och glädje för allt ni ger oss. Glädje över att ni finns, att ni bryr er. Önskar er allt gott i det här livet. Inte bara under julens tid utan under all tid vi och ni har.
I veckan gravsattes urnan efter min syster Sonja .Vi stod där i duggregnet och mindes. Tänkte en stund på de många upplevelserna vi haft tillsammans. Hörde inom oss hennes röst från barndomens tid till åldrandets, såg de soliga stråken och skuggorna. Livet som är och livet som var.

En dag får jag en uppringning av Börje Hörnlund. Tänk så många minen vi har tillsammans. Från tiden i Landstingsförbundets styrelse ,dåtidens värderingar och centern på den tiden. Nutiden och dess viktiga kämpande för värderingar som då var aktuella. En del av de värderingarna har vi kvar, de har överlevt inom oss även när nya tider trängde sig på och vi grunnade över vart centerpartiet var på väg. Nu har centerpartiet hittat sig själv igen. Även om det var lite stötigt ett tag..
Sven Magnusson ringer. Min sambo May vattnade blommor och hämtade post till deras lägenhet i Varberg när de genom åren bodde längsta tiden på året i det andra hemlandet i södra Spanien. Gammal god vänskap är viktig att kunna odla!

Mays son Jörgen hälsar på och har julegåvor med sig från honom och sambon, Janet. Min fantastiska dotter Inger tittar in och hjälper oss att ta in granen och tomtarna i lägenheten. Min äldste son Jan-Olof och hans fru Carina hälsar på. Tänk så mycket tid de lagt på oss i tider med ibland dramatisk rosfeber för May när handtagen varit oerhört viktiga för både May och mig. Min son Lars-Göran har kommit och hjälpt till med biltransporter och annat inte minst sedan vår bil rammades av en monstertraktor.
Vilka goa släktingar vi har!

En God Jul till både dem alla och till alla goda medmänniskor vi möter och mött!
Karl- Olof

Mot juletid

Det ser faktiskt ut att bli en upplevd jul också i nådens år 2017. Nåja, osvuret är säkrast. Jag har fyllt åttionio år, hälsan är inte riktigt vad den har vart och det finns ju en vecka tills julens klockor ringa in julafton..
Vi lever i en värld som är mer orolig än rolig. Både i länder med åtminstone formella demokratier och de som styrs av despoter för den egna makten är det enda viktiga verkar det enda saliga vara den egna makten. Även om det funnits gott om galningar i tider som varit och en hel del vettiga människor kommit till också i vår moderna tid, känner jag ibland en intensiv väntan på att det politiska livet ska få goda och vettiga människor i tunga maktpositioner världen över i nutid och den framtid som kommer. Men det känns bedrövligt att
en stor demokrati som finns i USA ska ha en oberäknelig och maktgalen president, att Nordkoreas diktator till folkets jubel har en despot som ser som sin uppgift att satsa den överväldigande delen av landets tillgångar på att utveckla kärnvapen i allt mera gigantiska konstruktioner för att på det mest vansinniga sätt via den satsningen kunna sätta igång ett förgörande kärnvapenkrig mot USA . Till svar från USA:s president får han hot om att USA med sina kärnkraftslager kan utplåna inte bara Nordkorea utan det mesta av det som finns här på jorden för att statuera exempel.
Den lilla japanska överlevaren från atombombningen av Japan i slutet av andra världskriget försöker på ett övertygande och sakligt sätt mana krigshetsarna till lugn och förstånd . Tänk omvärldens alla maktutövare skulle plötsligt skulle hitta en återklang av det hon framför ! Ett kärnvapenkrig har ingen segrare . Bara förlorare och dessutom ett ödelagt jordklot i en smärtfylld utrotning av allt levande i ett smärtsamt brinnande Gehenna . Tänk att det i vår moderna tid ska vara mera intressant för tunga makthavare att hålla pekfingret på utlösning av en sådan helvetesbrand än att föra en saklig diskussion om hur en sådan förskräcklig avveckling av vår jord ska undvikas!

Tänkte på det när jag i TV såg en genomgång av hur en konstruktiv grupp av tidigare makthavare i USA och Ryssland resonerade inför dåtida katastrofhot om kärnvapenkrig skulle undvikas. Tänk vad Rysslands Gorbatov var klok ! Tänk att dåtida USA;s president, den tidigare filmskådespelaren, som vi samtida inte ansåg vara någon större politisk begåvning kunde lyssna både på sina kloka rådgivare och den sovjetiske ledaren under det kalla krigets hotfulla tid och hur de två stora makthavarna på den tiden kunde finna former för en konstruktiv utveckling i skuggan av en hotande kärnvapenrustning! Att nutidens makthavare och mänskligheten aldrig ska lära sig läxan som finns från tidigare makthavares mödosamt förvärvade kunskaper om verklighetens och maktutövningens elementära krav för överlevnad!

Vi har stora möjligheter till frid på jorden till människornas överlevnad och positiva utveckling. Men flera av mänsklighetens makthavare leker med atombomber i sina sandlådor . Och vi låter det ske !
Ge FN makt och möjligheter att agera positivs och konstruktivt för en bättre och fredligare värld!
Karl- Olof Andersson.